E A E
Han kom med mig när jag drog bort den våren,
E A E
som en hund följde han mig tätt i spåren.
B E A
Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets land,
E B E
men Kristina, guldet blev till sand.
Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka.
Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka!
Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland.
Åh, Kristina, guldet blev till sand
A B A
Han, som var min kamrat,
B A Abm E
han trodde mitt ord, fast jag redan då
Abm C#m Abm
såg, att längs denna väg
A E B
fanns knappast det jag ville nå.
Över prärien kom vi till en öken.
Vi gick vilse och började se spöken.
Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand.
Åh, Kristina, guldet blev till sand.
Jag, som var hans kamrat,
jag tog honom över land och hav.
Ökenvinden har höljt
ett täcke över hans tysta grav.
A D A
Ur en stinkande källa drack han vatten.
A D A
Han blev sjuk och gick bort från mig den natten.
E A D
När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand
A E A
och Kristina guldet blev till sand.
D A E A
Åh, Kristina, guldet blev till sand.